Orättvist, fruktansvärt, hemskt orden räcker egentligen inte till,
får livet verkligen vara såhär är det verkligen meningen ??

Min själ och mitt hjärta gör så ont men gråta gör jag inte jag kan inte och jag har inte befogenhet till att gråta, för jag är frisk, mina nära och kära är friska.

Min vardag har blivit sjukdom, skador, cancer och död.

Många eller rättare sagt dom flesta blir friska, överlever och att jag har någonstans hjälp dom på vägen det är en ofantligt härlig känsla.

Men sen finns dom få som inte blir friska, inte klarar sig, får ett besked du har inte så många veckor kvar.

Jag kan inte förstå, det är inte ens lönt att försöka det är bara så obegripligt och overkligt på något sätt.
Ibland önskar jag att det bara ska vara en dröm och jag snart ska vakna upp.
Om jag känner så hur är det då för dom som är mitt uppe i det hela ??

Vissa arbetsdagar berör en mer än andra